Jag vill bara passa på att önska alla en riktigt härlig jul!

GOD JUL!

Sitter i soffan med en lånad Mac-latop och slökollar på Crimson Tide tillsammans med dotterns första julklapp: den tolv veckor gamla och busiga kattungen Toker. Eller Misse, det är inte riktigt bestämt vad han kommer att heta. Cool katt och en väldigt populär julklapp, hur som helst.

Jag jobbade årets sista dag i fredags, så nu är det jullov. Så jäkla skönt! Förutom att fira jul och nyår ska jag försöka ta det lugnt och softa så mycket det bara går. Kanske smyger jag ut i garaget för lite hojpyssel också.

Tillägg: På Facebook finns en grupp som jag antar att de flesta av er redan är med i, men jag passar på att pusha lite ändå. Jag bryr mig inte om detaljerna, utan berättar bara att gruppen går ut på att få så många som möjligt att skänka 5 kronor till Stadsmissionen. Det gör du enklast genom att SMS:a texten "Hem5" till nummer 72900. Vill du skänka 50 kronor SMS:ar du texten "Hem" till 72900.
Fundera inte på det, just do it!

Jag blir lika fascinerad som skrämd varje gång jag kommer på det igen. Det händer inte jätteofta, kanske någon gång i månaden eller så. Givet samma återupptäckt drar min filosofiska sida igång maskineriet och samtidigt slår den logiska sidan bakut. Jag ställer mig både frågan, motfrågan och följdfrågan "varför?"

Varför gör vi det här, var eviga dag? Dag ut och dag in, samma rutiner. Varför står vi ut med att stressa och trängas i tunnelbanan, sitta i bilköer, jobba på samma sätt varje dag? Varför är vi som lämlar utan egen vilja?

Vanligen går det till på så sätt att jag, vid ett av de sällsynta tillfällen då jag själv åker kommunalt till jobbet, kommer på mig själv med att förundrat titta på alla människor. Det är då det är som tydligast. Plötsligt står jag bara still där mitt i vimlet och undrar varför i hela friden folk fokuserat jäktar för att hinna med ett tåg. Kan det vara så jävla viktigt?

Det är något allvarligt fel på oss. Vi gör helt fel saker på helt fel sätt. Trehundra dagar om året väcks vi i ottan för att göra oss själva och andra i ordning, tar oss till jobbet för att göra något vi tydligen är tillräckligt bra på för att någon ska vilja betala oss att göra det, skyndar oss hem för att göra andra måsten som ingen betalar oss för, tillbringar kanske någon timme med det som kallas "fritid" innan vi går och lägger oss för att orka göra samma sak nästa dag. En gång i månaden får vi pengar för att vi beter oss på det här viset, så att vi kan betala vad det har kostat att bete oss på det här viset. Snacka om ekorrhjul. Det är något allvarligt fel på oss.

Den här kollektiva konformiteten där alla bara gör men ingen tänker måste vara fundamentalt fel. Den kan inte fungera utan att vara en total paradox. Så länge vi gör fel, fungerar samhället. Alltså är det rätt. För om alla istället skulle göra rätt, skulle samhället sluta att fungera. Alltså skulle det vara fel.

Det gäller således att vara den enda - eller åtminstone att vara i klar minoritet - som gör rätt sorts fel och slutar göra fel sorts rätt. Jag får dessutom inte berätta för någon att det som är fel egentligen är det rätta. Det som förvirrar mig mest är att den hemligheten inte är någon direkt hemlighet; alla vet ju om det.

För alla har drömmar. Alla har förhoppningar om ett bättre liv, om att slippa jobba, om att kunna bo på landet och om evig semester. Alla vet att vi egentligen borde ha roligt istället för att springa ingenstans i ekorrhjulet. Alla vet att vi mår bra av att göra vad vi vill istället för det vi måste. Alla vet ju om det.

Men ingen skiter i jobbet en fredag för att istället slagga till lunch och sen dra på puben. Ingen säljer allt de har för att starta en båtuthyrning i Västindien. Ingen kliver medvetet på fel buss på morgonen bara för att nyfiket se var man hamnar. Från vi föds tills vi dör blir vi lärda att vi måste. Tyvärr är det sant. Vi klarar oss inte om vi går emot samhället. Men vem fan säger att vi som enskilda individer mår bra om vi bara följer samhället?

Det är något allvarligt fel på oss. Vi fortsätter och fortsätter likt lämlar utan egen vilja mot våra livs höstar. Vi begår ett urbota tråkigt, långsamt och kollektivt självmord, bildligt talat.

Naturligtvis tycker de flesta människor inte om att få sina alldeles egna små Svensson-liv benämnda som tråkiga och långsamma självmord och rättfärdigar därför lämmelbeteendet med att "det kommer att löna sig i framtiden". Om några år, där borta, bakom nästa kulle. Men vakna! Sluta jaga krukan med guld vid regnbågens slut. Det kommer ingen lön för mödan. Ingen kommer tacka er i slutet för att ni jäktat till jobbet trehundra dagar om året i fyrtiofem år. Tro mig.

Såå... varför gör vi det här? För att vi måste? Samma icke-svar som föräldrar ger när de inte kan eller vill svara på barnets fråga; "för att jag säger det". Jag har inget bättre svar. Jag har ingen lösning. Jag kommer alltså att vara en god svensk och fortsätta knega, gnälla över vädret och trafikkaoset, dricka min mjölk ordentligt och handla på Willys precis som jag alltid har gjort. Men den dagen då jag inte längre svarar i telefonen, oroa er inte. Jag har bara sålt allt och flyttat till Västindien.

I helgen var vi på de två första filmerna vi bestämt oss för att se under Stockholms filmfestival. Jag fick ju ett festivalkort i födelsedagspresent och nu har festivalen äntligen startat. Vi såg The Brothers Bloom och In Bruges. Den förstnämnda är en ganska smart blåsningshistoria i stil med... tja, Blåsningen. Inte riktigt samma genomgående klass, men absolut sevärd. Den andra filmen var en konstig sak, på ett bra sätt. Två irländska yrkesmördare hamnar i den belgiska staden Bruges (Brügge) för att ligga lågt efter ett jobb. Det visar sig att det finns flera anledningar till att de ska ligga lågt och att de ska göra det just i Brügge. En skön story med många olika sorters humor blandat med rätt kletiga pang-pangscener och en överraskande bra Colin Farrell gör denna rulle till en rekommenderad film vars stil hamnar någonstans mellan Fight Club och en nedtonad Lock, stock & two smoking barrels.

Förutom bio har jag spelat lite rally, slipat plastkåpor i garaget och varit på styrelsemöte. Veckan som kommer blir allt annat än lugn med träning, mer bio, grävjobb, glöggkalas och tårtkalas. Bland annat.

Idag är det en månad kvar till julafton. Det känns också en aning stressande.

Det är 158 dagar kvar till första maj. Det känns mest avlägset.

Det har blivit dags att mynta några passande uttryck. I morse hade några skarpa hjärnor beslutat att förlägga ett vägarbete på Valhallavägen. Att stänga av ett körfält på Valhallavägen i morgonrusningen är inte en åtgärd som kommer att ge den ansvarige något smidighetspris. Trafiksituationen som uppstår vinner heller inga smickrande utmärkelser. Däremot tänker jag härmed och utan tvekan förära alla inblandade med det nya epitetet motmänniskor. Motmänniskor definieras som motsatsen till medmänniskor, med en viktig distinktion; medmänniskor är själva människorna medan motmänniska är en beskrivning av ett förhållningssätt eller ett beteende vid en viss given tidpunkt. En motmänniska är alltså ingen fysisk person, utan vem som helst som aktivt eller passivt motarbetar dina syften och mål i någon form. Säg att du till exempel sitter i din bil på väg till jobbet och du råkar ut för trafikstockning. Människorna i de andra bilarna blir då motmänniskor eftersom de hindrar dig från att smidigt komma fram till din destination. Just i trafiken kallas motmänniskor även för mottrafikanter, sprunget ur ordet medtrafikant.

Motmänniskor kommer i många skepnader; de redan nämnda i trafiken, cyklister i bredd, tanten före dig i kön som betalar med småpengar, busschaufförer som följer tidtabellen slaviskt och rivstartar från hållplatsen precis när du flåsande kommer fram, han som snor den sista buffématen mitt framför ögonen på dig och alla som går långsamt på (eller på fel sida av) T-centralen. Det finns hur många som helst. Väldigt få av dem vet om att de är motmänniskor. Men varenda en av dem tycker att du är en idiot. Du kör ju som ett pucko, du stressar tanten i kassakön så hon blir alldeles rädd, du är en sån där som pajar bussbolagets rykte, du skulle säkert inte lämnat något av buffématen och du springer som en galning och dessutom på helt fel sida av T-centralen.

Jag är inte den som säger att man ska vara försiktig med att kalla folk motmänniskor, tvärtom. Varenda jäkel där ute är en potentiell motmänniska, i bästa fall. Men att förstå att man själv alltid är en motmänniska i samma ögonblick som man kallar andra det, är viktigt. Sen är det upp till var och en att välja om man vill vara en motmänniska eller en medmänniska. När det gäller trafiken i Stockholm tvekar jag inte. Jag accepterar till fullo att vara en motmänniska, för alla andra är ena riktiga rövhattar.

Det blev en bra helg, så när som på att det inte hjälpte att byta ABS-givaren. Men istället för att genomgå en make-over till hästtokig tjej, åkte jag i alla fall hem till bror och drack öl och babblade. Mycket trevligt! Innan dess hade jag blivit bjuden på middag under styrelsemötet, också gött.

I söndags bytte jag som sagt den trilskande givaren på bilen, men utan förbättring. Enligt kloka människor som diskuterat saken på nätet lutar det åt att själva kontrollboxen gett upp. Dyrt som fan.

Nu är det onsdag, så i morgon är det torsdag.

...är inte bara en skön sanning idag. Det är även namnet på ett himla kul radioprogram på Mix Megapol på lördagar. Och på söndagar, då det repriseras. Det fungerar ungefär som brukligt på radion, två programledare samtalar och ditten och datten och spelar emellanåt lite populärmusik. Det som utmärker just det här radioprogrammet är dess programledare och deras personkemi. Det är Daniel Breitholtz och min numera officiella favorit Carina Berg som håller i programmet och de funkar så jäkla bra ihop. De får till en slags familjär känsla som lyckas balansera grymt skönt på gränsen mellan vänskapsprat och en totalt utflippad variant av snillen spekulerar. Sist jag såg eller hörde några som lyckades att förmedla den känslan i media var för många år sen i tv-programmet "Knesset" på Z-TV. Om ni inte har lyssnat på Äntligen Helg med Breitholtz och Berg, ta chansen i helgen. Lördag 10-13.

Slut på reklam. Nu ska jag helga. Det kan tänkas bli lite god mat och vin och kanske en gnutta tv-spelande. Vi handlade en x-box häromdagen. Jag måste nog göra några avbrott för viktiga saker också; klippning, styrelsemöte i aikidoklubben, bilfix och lite pappersarbete står på listan. I morgon kväll blir jag desstom utkastad några timmar, om jag inte lyckas förvandla mig till en hästintresserad tjej tills dess. Föga troligt.

Ha en trevlig helg!

Idag är jag sur. Jag var på dåligt humör redan i morse och dagen gjorde absolut ingenting för att bättra på det. Låt mig dela med mig:

Rent allmänt gick inget speciellt bra på jobbet, det enda som hände var att jag blev fruktansvärt irriterad på verktyget som jag sitter och jobbar med och var två minuter från att ringa chefen och säga upp mig för att slippa skiten. På riktigt. Verktygsleverantören kallar det jag pysslar med "att utveckla" men det är mycket närmare "att inveckla". Fy fan så dåligt det är. Enkla manövrar blir så ohyggligt komplicerade på grund av att verktyget inte tillåter saker som normala programmeringsspråk låter en göra redan innan man laddat hem installationsfilerna för dem. Att det sen ligger en databas i botten som man använder som arbetsminne hjälper inte heller till. Hallå!! Nittonhundraåttitre ringde och vill ha tillbaka sin design! Jävla skitsystem.

Till lunch serverades halstrad råbiff med pommes chateau och någon sorts krämig sås. Mycket fint, så jag pajjade det genom att hälla piripiri-sås över hela skiten. Jag tog för givet att hålet i flaskans topp var lika litet som det brukar vara, så där så att man kan droppa lite lagom mycket sås över maten. Det skulle jag inte gjort, för idag fanns inte det lilla hålet under korken, bara en vidöppen flaskhals. Blurrp, sa det när jag hällde en halv deciliter frätande sås på maten. Så jävla gott blev det ju inte.

På vägen hem brakade bilen ihop också. Mja, jag försöker få det att låta en gnutta mer dramatiskt än det verkligen var. Det var en ABS-givare som gav upp igen. Vänster bak den här gången, vilket man tydligt märker på två gula varningslampor och på att hastighetsmätaren lägger av. Praktiskt!

Stannade till på Biltema för att köpa ett framhjuls-depåstöd till hojen. Naturligtvis fanns det inga. De kommer till jul. Aaarrgh!!

Jag antar att jag fick den här dagen som motvikt till att jag i början av veckan kände mig ganska glad och nöjd, helt utan anledning. Jag ska sluta med sånt. Kanske hade det också att göra med att bilen godkändes hos Bilprovningen igår. Dock lite knappt när det gäller parkeringsbromsen, men vafan... se tidigare kommentar om det. Då var det iofs Bluebirden... (Ja, det var flyt att ABS-givaren inte brakade förrän idag, men å andra sidan small en parkeringslampa när jag stod och väntade på att få köra in till besiktningen.)

Den här dagen går fanimej inte till historien som en av de bättre. Och det är 182 av dom kvar till Första Maj.

Jag har fyllt igen. År alltså. Försökte att inte hetsa upp mig mer än nödvändigt i år och lyckades ganska bra med det. Satsade på konstiga tårtor och lyckades mindre bra med det; de blev inte alls särskilt konstiga jämfört med recepten i mitt huvud. Chokladtårtan med jordgubbar och wasabi smakade mest chokladtårta med jordgubbar utan wasabi, och citronfromagetårtan som kryddades med färsk basilika smakade mest citron. Men det kom ett gäng trevliga gäster i alla fall, tack så mycket!

Godis var en aning överrepresenterat bland presenterna vilket jag tyckte var himla kul. Jag mottog också ägarskapet till ett släp, och som en bonuspresent fick jag hjälp att köra iväg släpet till uppställningsplatsen av Suzanne. Det tackar jag extra för!

På jobbet har jag fått mer och annat att göra än vad jag trodde. Det är lite stressigt, men samtidigt ganska kul. Jag hoppas dock att det är tillfälligt, då mina hålla-många-bollar-i-luften-kunskaper är lite rostiga.

I garaget går det lååångsamt framåt. Det där projektet kommer ta hela vintern.

Men jag har 185 dagar på mig.

Bah! Jag missade min bokade besiktningstid idag. Jag jobbade för hårt och glömde bort det. Den sista oktober går tiden ut, så det var tur att det fanns en ny ledig tid den 30:e... Den här gången har jag ställt in kalenderposten att larma en timme innan...

Städhelg. Usch. Men det var fan nödvändigt att sanera här såsom det såg ut. Dubbelusch. I morrn ska köket få en tröskel och golven svabbas. Sen ska jag betala någon dyrt för att vakta så att ingen släpar in en massa lort inför nästa helg.

Veckan som gick ägnades på jobbet mest åt att svära och sucka åt djävulens påfund Java och dess konfiguration. Jag fick det till slut att lira, så nu kan jag börja fila på själva lösningen jag är där för att bygga.

Förra helgen fick jag tillfälle att börja med vinterprojektet på riktigt, rent fysiskt. Hittills har jag mest drömt, ritat, tänkt och skrivit listor, men då gick jag ut i garaget och började gå loss på en kåpdel med slippapperet. Kändes fint.

Sedan jag lade ut annonserna på mina fordon har jag fått ett (1) telefonsamtal. Svårsålt.

Annars minns jag inte om det har hänt så mycket. Det har det säkert, så jag ursäktar mig redan innan jag får kommentarer om det. Nu ska jag ta en bit chilichoklad.

Inspiration kan dyka upp när man minst anar det. Jag tyckte mig skymta lite i hörnet, så jag gör ett försök att missionera igen.

När jag gick i mellanstadiet fick jag min första bärbara musikspelare. På den tiden kallades de av någon anledning freestyle och användes till att spela kassettband. Hörlurarna bestod i bästa fall av utanpåliggande högtalarelement något större än en femkrona, vadderade med skumgummi och fästa i varandra med hjälp av en böjlig och i viss mån justerbar plast- eller lättmetallskena.

Då var det ganska coolt att ha en freestyle, ungefär jämförbart med att äga en liten mp3-spelare för fem år sedan. Musikutbudet var mycket mer begränsat än vad det är idag, och eftersom musiken lagrades på ett magnetiskt media och dessutom allt som oftast var inspelad från radion, LP-skivor eller andra heminspelade kassettband, var man tvungen att stå ut med vad som fanns till buds. Detta faktum gällde både musikens variation och ljudets kvalitet. Med dagens mått mätt var det skrattretande, men då visste jag inte bättre. Det fanns liksom inget att jämföra med.

Några år senare tog CD-spelaren över tronen som kungen över bärbart ljud. Dess fördelar var uppenbara. Det blev inte bara enklare att välja favoritlåten utan att behöva spola kassetten fram och tillbaka, hörlurarna blev också bättre som en positiv bieffekt till att skivans ljudkvalitet var tusen gånger bättre än på utslitna kassetter. Nu kunde man faktiskt höra nästan hela musiken i små, små hörlurar. På en del CD-spelarmodeller fanns även extrafunktioner som ökade bastonerna så att det nära nog kändes som om ljudet kom från en riktig stereo.

När sedan mp3-spelaren dök upp var det inte bara en revolution rent tekniskt, den medförde den även en liten svacka i ljudkvaliteten. Det berodde på att lagringskapaciteten i de tidiga spelarna var så begränsad, att man var tvungen att komprimera och därmed ta bort delar av ljudet i musiken för att få plats med fler än fem, sex låtar. Spelarnas minneskapacitet ökade dock snabbt och ganska snart var komprimeringsgraden uppe på en sådan nivå att normala människor inte kunde höra särskilt stor skillnad jämfört med orginalmusiken på CD-skivor. Tekniken i mp3-spelarna och i hörlurarna blev också mer avancerad och bidrog till en än mer njutbar ljudkvalitet. Den bärbara musikens hittills absoluta topp.

Sedan kom raset. Den totala dekadensen och bristen på respekt för örat, medmänniskorna och artisterna. Det hade sin grund i möjligheten att spela upp musik genom mobiltelefonens löjligt pyttelilla högtalare. Detta fullkomligt onödiga påfund, som helt utan existensberättigande ändock praktiseras av var och varannan ungdom idag. Överallt ser, och tyvärr hör, man dem. Någon - eller ännu hellre flera - i gruppen bär sin mobiltelefon öppet och spelar musik genom dess ensamma högtalare. Det är dock helt omöjligt att urskilja vilken låt det är eller vilken artist som framför den, ty kvaliteten på ljudet är så pinsamt dålig att det lika gärna kunde vara en inspelning av ett urartat kattgräl. Inga stereoeffekter, ingen bas, ingen ljudbild alls. Bara ett fåtonigt brus för lågt för att kunna lyssnas på men för högt för att kunna ignoreras.

Betyder ljudkvalitet ingenting alls idag? Är det ens värt batteritiden det förbrukar att misslyckas med att berätta för omvärlden att man äger den senaste coola låten? Jag uppmanar alla att stå upp mot detta fasansfulla övergrepp på musiken! Använd riktiga hörlurar eller stäng av! Vill ni absolut bjuda allmänheten på smakprov ur er surt förvärvade musiksamling, ha då åtminstone anständigheten att göra det med hjälp av riktig utrustning; den gamla trotjänaren "bergsprängaren" duger gott för ändamålet.

Nu är både gamla hojen och bilen utannonserade på Blocket. Det känns lite konstigt.

Jag missade årets GATT - Ducceklubbens säsongsavslutning - igår. Dels för att det var föreningens städdag igår, och dels för att jag inte har någon hoj att köra med. Den ena är ju i säljskick och den andra är avställd. Så jag ägnade dagen åt att städa förråd och sopa mossa från garagetak istället. Det var rätt kul det med. Trist att väldigt många bara hjälper till i ett par tre timmar och glider hemåt innan allt är klart... jag antar att det är likadant överallt...

Nya uppdraget är påbörjat. Det verkar vara ett intressant uppdrag med rätt mycket grävande, utredande och design innan själva utvecklingen börjar. Kul!

På morgnarna under förra veckan kändes det och såg ut som november. Grått, ruggigt och dimmigt. Men det var typ åtta plusgrader och grönt i träden, så helt uselt var det inte. Men nog kändes det att det var på väg.

När jag i morse åkte hemifrån ungefär halv nio, var det 2,8 grader ute och fortfarande is på soptunnelock och brevlådor. Jag behövde dock inte skrapa bilrutorna. Runt den första oktober brukar jag få börja med sånt, om bilen står ute. Nu börjar nedräkningen: 213 dagar kvar till 1:a maj. Känns rätt länge.

I onsdags satt jag som vanligt på jobbet och hade lite tråkigt. Lite uppfriskade Javascript-kunskaper tillsammans med en texteditor rådde bot på det. Jag kände mig både väldigt stolt och extremt nördig när jag ganska kvickt hade kastat ihop en javascriptbaserad binärklocka som kan visas på vilken webbsida som helst. På kvällen, efter träningen, byggde jag om den till en Mac OS X Dashboard widget...

Torsdag och fredag var jag kompledig och gjorde en massa nytta hemma, vilket jag fortsatte med i helgen. Nästan allt jag hoppades hinna med, hann jag faktiskt med. Jag har bland annat ordnat ett nästan kubiskt träd på gården.

Och i morgon börjar jag på nytt uppdrag. Inne i stan. Eller mer precis, i Frihamnen. Igen. Jag verkar inte kunna ta mig därifrån. Vad värre är, det går inte att ta sig dit på vettiga sätt heller. Skiiiiit!

Hannas premiär blev lyckad! Hon och hela klassen sjöng kanonfint, även i kanon. Fem vackra sånger om skogen och naturen framfördes inför stolta föräldrar och andra besökare under gudstjänsten i Lida kyrka.

Föreningens första pubafton blev också lyckad. Gissningsvis 15 hushåll fanns representerade och de allmänna reaktionerna från gästerna var "bra initiativ" och "hoppas det blir fler pubkvällar". Roligt att höra, så det blir fler gånger. Kul också att träffa fler medlemmar och prata närmare med dem man sett tidigare.

Övrigt gjort i helgen: styrelsemöte, möbelkånk (dottern har flyttat upp en våning och gästrummet har flyttat ned), pubaftonsförberedelser och pubaftonsstädning. Jag lyckades klämma in ett par timmars pyssel i garaget också.

Jag ska kompa ut på torsdag och fredag. Med helgen blir det 4 dagar som är helt tomma i kalendern. Då är planen att inte läsa mail, inte svara i telefon, trä på skygglappar och stoppa i öronproppar (eller möjligtvis hörlurar med upp-tempo musik). Sen ska jag göra klart rumsflytten, färdigställa dörrlisterna som saknas i köket, klippa häck/gräs/träd på tomten, byta lampor på bilen inför besiktning, städa och tvätta bilen, panta flaskor samt göra klart "den gula" för annonsering. Lite administrativt föreningsjobb måste göras också. Jag skulle dessutom behöva åka ett par vändor till miljöstationen och till bygghandeln, men det är lägre prioriterat.
Ambitiöst javisst, men det fixar sig nog trots att jag får lov att hoppa över årets öl- och whiskymässa.

Äntligen fredag! Och även om helgen inte kommer att bli någon slöhelg ska det bli riktigt skönt att vara hemma. På schemat står styrelsemöte, föreningspubkväll och dotterns första konsertframträdande med klassen. De tomma tidsgluggarna däremellan fylls i möjligaste mån med garagehäng. Jag har ju en hoj att piffa upp och sälja.

Jag glömde nämna häromdagen att jag skrivit provet för att uppgradera min ITIL Manager-certifiering från ITIL version 2 till ITIL version 3. Lyckligtvis är uppgraderingsprovet inte alls lika tungt som det första, men en fyradagarskurs och hemstudier var tvunget. Igår fick jag reda på att jag blivit godkänd. Nu är jag inte längre certifierad ITIL Service Manager, utan certifierad ITIL Expert. Det är samma sak, men certifieringsnivån har bytt namn i den nya versionen. Nåja, det är skönt att det är avklarat i alla fall.

Hej Fredag!

Gårdagen började dåligt, blev sämre men avslutade okej. Efter nio totalt inproduktiva timmar på kontoret, lyckades jag tappa en av mina ringar någonstans inne på Willys, förmodligen bland tomaterna eller nåt. Sen stressade jag hem och åt en macka till middag för att hinna innan det var dags för ett möte med föreningens parkeringsbolag, men p-farbrorn dök inte upp.

Slutligen fick jag i alla fall lyckas med att flytta en hemsida hemifrån till ett webbhotell. Alltid något.

I kväll ska jag träna och se på Heroes.

I morse när jag åkte till jobbet visade klockan och termometern samma sak. Åtta. Usch. Och tjockjackan har åkt fram, flera veckor tidigare än normalt. Jag har till och med arbandsuret på mig, något som är ett säkert tecken på att det inte är sommar. Tur att jag har ordnat ett roligt vinterprojekt. Frågan är bara när jag ska få tid att börja...

I helgen var det återigen dags att jobba. Hela lördagen gick åt att produktionssätta en ny version av systemet vi utvecklar. Det är ta mig tusan inte kul att jobba på helger, alltså. Särskilt inte när man redan är less på att arbeta, rent allmänt. Om inte bror hade spontanbjudit in oss på middag på lördagkvällen, hade jag nog dragit täcket över huvudet när jag kom hem på lördag eftermiddag och inte klivit upp än. Nu blev det istället en mycket bättre kväll, med mat, vin och TP-spel. Tack, det var precis vad jag behövde!

Igår shoppade jag kläder. Gjorda av glasfiber.

För övrigt funderar jag på om jag skulle få mer gjort om jag lade ut min Att-göra-lista på nätet. Eller om jag skulle bli än mer stressad och därmed få ännu mindre gjort.
 Det är konstigt det där med prestation i förhållande till krav. Ju mer jag har att göra och ju högre krav, desto mindre får jag gjort. Utifrån den observationen kan jag bara sluta mig till att jag inte skulle få mer gjort genom att lägga min Att-göra-lista på nätet, eftersom det skulle öka kraven. Tvärtom borde jag konsolidera och effektivisera. Sluta jiddra - börja trolla, liksom. Jo, så måste det bli. Först, prioritering. Sen, en minutiös schemaläggning av en kraftsamling de kommande 7-10 dagarna. Till sist, hantera allt inkommande enligt GTD-modellen.

Bra plan. Men det ska nog fan till trolleri om det ska gå enkelt.

Liiite för mycket nu...

Min dåliga motivation har tyvärr lett till försakandet av mycket, däribland uppdateringen här. Det är i och för sig en av fördelarna med den här typen av informationskanaler; det finns inga deadlines.

Nåja, till sak. För att dämpa nedstämdheten efter semesterns alltför tidiga slut och jobbets brist på utmaningar, har jag börjat fundera på hur hojen ska se ut i vår. Jag måste ju ha något att göra i vinter. Jag började trixa i bildbehandlingsprogrammet och insåg snart att det var en del jag ville ändra på. Mer än jag har bildbehandlingskunskaper till, så jag skrev en lista också. Det blev kåpor, puckar, fälgar, lack, dekaler och en massa småpill. Till slut insåg jag att det skulle bli rätt dyrt att göra allt sånt på den gula, som är en jäkligt trevlig hoj men som tyvärr inte har de bästa förutsättningarna från början. Jag vill ha något som är en bättre grund rent utseendemässigt och som dessutom funkar bättre på banan.

Planerna lades inte på is, de bytte bara objekt. Så nu har jag två hojar. Den gula ska putsas upp och säljas, den andra ska få en winter make-over och presenteras lagom till nästa sommar.

Annat som hänt...? Jag har gått en kurs för att kunna uppgradera mitt ITIL-certifikat till ITIL version 3, skrivning på fredag. Har jobbat lite för föreningen. Varit på inflyttningsfest på Värmdö. Och träningen har kommit igång igen, yay!

I övrigt är det som vanligt, en alltför lång att-göra-lista som kväver mig och alltid är det något som måste göras och är viktigare än att läsa igenom boken "Få det gjort". Just nu är det bland annat plugg inför skrivningen på fredag. Blä.

Jag vet inte om det är möjligt att vara mindre sugen på att jobba än vad jag är just nu. Kan man köpa motivation på storpack? Jag skulle verkligen behöva det. Jag vill helst bara lattja runt, köra hoj, grilla, sova länge, ligga på en strand med en skön drink... slacka, helt enkelt. Suck.

Och nu regnar det också. Dubbelsuck.

Jag är tillbaka efter Ducceklubbens årsmöte i Skåne. Det var skitroligt i år också. Tyvärr blev det bara två helt torra pass på banan i torsdags, resten regnade bort. Två fuktiga efter störtskurar och tre med regn. Man skulle ha kört på onsdagen också, då hade det tydligen varit kanonväder. Men men, man kan inte alltid ha tur med vädret. Fredagen var i alla fall bra, då klubben firade själva 25-årsjubiléet med ett årsmöte och därefter genom att ställa upp alla medverkande hojar och bullra efter Presidentas dirigerande. Det var mäktigt! En kort kortege runt området förevigades på film. Sen var det fest till långt in på morgonen. Allt som allt en lyckad tripp. Sen kan man ju fundera på det normala i att åka med 55 mil enkel resa med hojen på släp för ett årsmöte...

Tack pappa för lånet av bilen!

I morgon börjar jag jobba igen efter semestern. Det känns inte alls lockande och jag är inte ett endaste dugg sugen på det. Jag funderar på det bästa sättet att lyckas få ledigt på onsdag för att kunna åka till Gelleråsen...

Det är svårt att använda ett tangentbord på ett effektivt sätt samtidigt som man har en kelsjuk katt i närheten. Men jag ska göra ett försök.

Jag har fått plats på banan i Knutstorp, så bandagen och årsmötet är inbokade och klara. Jag får låna pappas bil och har lyckats fixa ett släp, så i morrn glider jag iväg.

Jag har inte gjort så mycket de senaste dagarna, mest semestrat. Förra veckan var jag och lirade ett parti biljard med Suz, häromdagen bytte jag ut glödlampsarmaturen i garaget mot en modernare variant med lysrör. Nervkittlande på mer än ett sätt, eftersom det är gemensam elförsörjning till hela garagelängan och det därför inte går att bryta spänningen medan man arbetar. Tack vare stor erfarenhet och känsliga mätinstrument kom jag undan med bara en stöt. Nu är det i alla fall mycket ljusare i garaget.

Sambo och dotter var ute idag och skulle plocka svamp. De kom hem med en hel hink full. Av blåbär. Dessbättre, då jag misstänker att de blåbärsmuffins som bakades på eftermiddagen skulle smakat en smula egendomligt om de varit fyllda med svamp...

Vi åt middag på det nyöppnade stället bara tio minuters promenad hemifrån. De har pizza, men jag vet inte om det egentligen är en pizzeria. Vi provade hur som helst en Hawaii-pizza och två Pleskavica, alla fick med beröm godkänt. Billig öl hade de också.

Och syster i Skåne, jag ska försöka trolla fram lite tid så att jag kan hälsa på medan jag är i krokarna. Jag ringer.

Hemkommen från ytterligare en dag på banan. Det är roligare för varje gång. Den här gången hade jag lyckats låna en VW pickup att lasta hojen på, lite enklare än att pyssla med släpvagn. Jag åkte till Karlskoga redan igår kväll. Det är så mycket bättre att vakna på plats vid halv åtta än att vakna hemma klockan halv fem. Jag hade tur och kunde dela en stuga på banområdet. Sweet! Dagen blev väldigt bra med sol, skitsnack och körning. Däcken jag köpte inför säsongen funkar superbra, jag känner inte av några konstigheter alls. Snart är de använda hela vägen ut också. Det går fortare och fortare och det känns säkrare och stabilare. Bra. Fick i morse också veta att jag fått en reservplats på Knutstorp i samband med årsmötet nästa vecka. Nu återstår bara att ordna det praktiska, sen bär det av till Skåne för några dagar.

Att inte göra något är ännu bättre än att dona i köket. Idag hade jag och bror en softa-dag. Vi åkte till en gräsplätt och sparkade lite boll, kastade frisbee och åt glass. Sen åkte vi till stranden och solade en stund innan vi tog en kaffe i centrum. Så fick vi dagen att gå. Så himla najs. Semester som det ska vara.

Det börjar arta sig! Idag sattes bänkskivan fast på plats, vitvaror och skåp ställdes tillbaka. Nu ser köket ut som ett kök igen. De tunga bitarna är klara, nu är det lättare saker kvar. Lister vid golv och tak, strömbrytare och uttag, gardinstång, några lådor och skåpluckor är kvar. Spaljebitarna runt ingången ska slipas och betsas. Dessutom ska hyllan bredvid spisen ritas och byggas. Sen är det nog färdigt. Eller...?

Japp, planen spräckt. Nu är det övertid.

Idag har jag i alla fall löst ett problem som dök upp. Det visade sig nämligen att nya golvet var tjockare än det gamla (rätt självklart egentligen, men jag missade att tänka på det) så för att bänkskivan skulle hamna i samma höjd som den gamla var jag tvungen att kapa socklarna med en centimeter. Lite bra var det, för då blev jag också tvungen att handla en sticksåg.

Socklarna och skåpen är inne, bänkskivan ditlagd men inte fastsatt ännu. Diskhon är på plats och vattnet tillfälligtvis inkopplat så att jag kunde ta min första dusch på tre dagar.

Så här snofsigt ser det ut nu.

...lade Han golv. Och de baxade in kylskåp där golvet låg, och de såg att det var gott.

Kommer dock inte bli nåt vilande i morrn, nixpix. Det är ju inte färdigt på långa vägar.

Vi har kommit till dag 4 av vår kitchen make-over. Det är fortfarande kaos, men vi börjar ändå se förbättringar nu. Idag har köket fått ny färg och blivit vitt. Nästan allt som ska betsas är klart, lackning återstår.


I morgon börjar jag att lägga golvet, om allt går som det ska.

Tidplanen? Fortfarande inte spräckt.

Puh. Helgen är slut och jag med. Nu har vi rivit köket. Gamla bänken är borta, golvet och kyl/frys likaså. Våra skåp är spridda över hallen och gästrummet. Kylväskan är inkopplad med batteriladdaren och håller det viktigaste kylt. Nej, inte öl tyvärr.

I morrn ska det spacklas och slipas vägg innan den målas vit. Bort med det smutsgula! Tidplanen att vara klar till nästa helg är fortfarande realistisk.

Kul, men jobbigt. Golvmatta tenderar att sitta fast ganska hårt på sina ställen...

Nu är det bara timmar kvar till min semster. Fyra veckor inte-jobb. Fast jobba ska jag ju, jag ska bara inte arbeta. Köksrenovering står på agendan tillsammans med diverse annat, mer relaxbetonat.

Köket kommer att kräva sin insats, helt klart. Ändå är det inte så mycket som ska göras; byta golvet, måla väggarna, byta kylen och bänkskivan. Men alla småsaker som måste göras runt omkring äter också tid.

När köket är färdigt skulle jag egentligen vilja göra ordning i garaget, men jag tror att gården på framsidan har högre prioritet. Ska försöka förhandla mig till att få göra garaget innan baksidan i alla fall...

Nu låter det som om mina fyra veckors ledighet kommer att upptas till fullo av hantverk, men så är det inte. Nej nej, jag tänker hitta på annat att inte göra. Jag kommer att ligga på altanen och läsa en bok/dricka öl. Jag kommer att köra motorcykel. Jag kommer att promenera i skogen. Jag kommer att umgås med dotter. Jag kommer att... hmm, nu börjar det bli fullt. Bäst jag slutar nu och bara låter semestern hända.

I lördags var det på dagen tre år sedan Monstret slutade i diket. Jag tänkte inte så mycket på det, utan tillbringade istället hela dagen på Gelleråsen med nya hojen, Ducceklubben och pappa. För att slippa åka hemifrån mitt i natten testade vi att åka redan i fredags kväll och bo på en stugcamping en kvart från banan. Det var faktiskt rätt bra, särskilt eftersom det - bortsett från ett par regnskurar under förmiddagen - var körning i sol och värme ända fram till klockan sex på lördag eftermiddag. Det blir bara roligare och roligare att köra runt, runt. Jag insåg också när jag skulle preppa hojen inför dagen att jag inte har kört henne en meter sedan förra bankörningen. Att åka på vägen känna numera trist och fattigt, åtminstone på egen hand. På banan upptäcker jag hela tiden nya detaljer i teknik och spårval. Dessutom är det naturligtvis skoj att få sota ur rören under oändligt mycket bättre förhållanden än vad som råder på allmän väg...

Åh, har ni hört bag-in-box-låten? Sånt är inte friskt.

Den femte juli fyllde något år. Den här fyllde fem. Icke-bloggen. Min webbplats har funnits något längre, jag minns inte exakt när den kom upp första gången. Men mina dag-skriverier startade den femte juli 2003. Det har blivit några rader sedan dess. Mest blaj förstås men jag hoppas att jag förmedlat en och annan vettig tanke också. Ta gärna en tillbakablick under rubriken om och minns hur det har sett ut. Om ni vågar kan ni ju även ge er på historiken...

Det tycks som om jag förr eller senare faller till föga när det gäller att prova nya tekniker och system som jag till en början avfärdat med buller och bång. Det har hittills inte betytt att jag i samtliga fall har blivit en trogen användare av dem, inte alls. Det har bara betytt att jag till slut faktiskt har provat på det nya programmet, operativsystemet eller webbtjänsten och därefter omvärderat eller fastslagit min åsikt.

Jag är, som jag tidigare nämnt, absolut inte teknikfientlig. Tvärtom. Däremot är jag försiktig. När det kommer till datorer, program och nättjänster har jag lärt mig på både mjuka och hårda sätt att vara skeptisk och inte lita på något. Och jag antar att jag är en aning konservativ eller möjligtvis en smula obekväm med vissa förändringar. Jag vill dock poängtera att det inte stämmer in på allt.

Några tekniker och företeelser som jag genast och glatt anammat innefattar bland andra operativsystemet Linux, e-post, webbläsaren Opera och snabbmeddelandesystemet ICQ.

Däremot var jag till en början motståndare till, och sedermera motvillig testare av, bland annat Windows 95, IRC, Skype, gmail och torrentnedladdningar. I rättvisans namn ska erkännas att mycket av det jag varit tveksam till har jag sedan använt både mycket och bekymmersfritt. (Sa någon Mac? )

Men nu har jag kommit till en punkt då jag inte längre vet om jag ska prova en tjänst eller bara vara tjurskalligt principfast och blåvägra. Det är inte ett generellt bekymmer, utan det rör sig i det här fallet bara om Facebook.

Jag har nu förstått att väldigt många använder Facebook (doh!), och inte bara amerikaner och nördar, utan även vanliga människor i min närhet. Mitt dilemma är nu om jag ska göra en pudel, lägga principerna åt sidan och ödmjukt prova på den där kvasi-virtuella gemenskapen, eller om jag ska stå orubbligt kvar utanför och le åt alla lurade människor som skriver över sina elektroniska liv till Facebook Inc. Kanske hör de mig under tiden muttra något om sura rönnbär.

Jag lovar att jag i alla fall ska läsa användaravtalet. Sedan får vi se.

Tillbaka i verkligheten. Trist. Tur att jag fick sticka ut och springa lite idag. Knappt 40 minuter blev det, skönt. Nu sitter jag och tankar över bilderna från vår minisemester till datorn, ska bli spännande att se om det finns några att vara stolt över.

Hunden har fått en tratt på huvet, på grund av nån konstig hudinflammation. Säkert nåt sörmländskt.

Planen var egentligen att vi skulle gå på Universeum, men ingen av oss tyckte att det lät så kul när vi tog reda på vad det egentligen var. Därför ändrade vi planen till att spela minigolf. Det blev inte det heller eftersom det regnade. Det blev istället Borås tropikhus. Litet och fullt med ormar och spindlar. Inträdet kändes knappt värt pengarna, men vi fick tiden att gå i alla fall. Det som gjorde att det var kul var att vi alla fyra vågade hålla i en orm! Efter lite mer shopping tog vi en färdknäpp i form av rabarberpaj från Sandras mamma. Sen tog vi farväl av Sandra, hennes syster vars lägenhet vi fått låna att bo i under helgen, Borås och styrde kosan hemåt. Vi stannade en kortis och hämtade hunden i Katrineholm. Vi var hemma igen vid halv tio och somnade alla ovaggade. Bra helg!
(280 bilder blev det, några kan säkert komma att dyka upp här )

Lördag och äntligen dags för det efterlängtade Lisebergsbesöket! Vi var på plats några minuter innan de öppnade. Hanna kunde knappt bärga sig. Väl inne köpte vi varsitt åkband och började leta lagoma karuseller. 'Lagoma' betydde större och större ju längre dagen led och på eftermiddagen åkte jag, tioåringen och Åsas kompis Sandra den värsta berg-och-dalbanan av dem alla; Balder! Den var riktigt häftig. Det mest överraskande var att Åsa, som inte alls har kunnat åka berg-och-dalbanor tidigare på grund av tinitus, nu hängde med upp i Lisebergsbanan. Två gånger! Hon och lilltjejen passade dessutom på att vinna flera kilo godis i diverse lotteristånd, vilket tillsammans med övriga bravader och bra väder gjorde dagen väldigt trevlig. Kvällen blev också bra, med helgrillad fläskytterfile, potatissallad special och vin. Gôtt, som man säger i Götet.

Djurparken var helt lagom stor och vädret var alldeles lagom varmt. Aporna var roligast. Efter en tupplur blev det en schysst tapas-middag. En Lagavulin till kaffet toppade det hela. Bra dag.

Just nu är vi i Borås. Det blir en långhelg att minnas som vår semester i år, eftersom Åsa inte har ledigt i sommar. Vi planerar Borås djurpark och Liseberg två av dagarna. Den tredje får vi se vad vi hittar på. Vi hoppas på bra väder och skoj i alla fall! Jag skriver från mobilen, så chansen finns för dagliga, men dessvärre korta och bildlösa, rapporter.

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Idag var inte en sån dag. Idag visste jag precis att jag bara ville gråta. Helst sittandes under en sten i skogen. Låt mig berätta... Först strulade Försäkringskassan när jag skulle försöka anmäla vård av barn. Jag besparar er detaljerna som ledde fram till plats 234 i en telefonkö. Jag la på. När jag sedan kom iväg mot jobbet efter min halva VAB-dag, så var motorvägen full av midsommarmuppar. Tog väl dubbla tiden jämfört med en vanlig dag. Väl framme vid jobbet inser jag att jag inte har nyckelkortet med mig. Bara att åka hem igen och hämta det. Tillbaka till jobbet klockan två, jag stannar tre och en halv onödiga timmar och får inte direkt något vettigt gjort. Skitdag. Till råga på allt åker Portugal ut ur fotbolls-EM också, och dessutom vägrar min internet-koppling att köra mer än 0,05 kb/s. Jag betalar för 8192 kb/s. Bah!

Tur det var en bättre dag igår. Då var jag och pappa på Gelleråsen med Ducceklubben och körde bana. Jag körde och pappa tittade på. Hans Triumph skulle inte få inte vara med, även om han skulle ha en på rikigt. Dagen var bra, regnet på morgonen och tidig förmiddag övergick till uppehåll, lite sol och torr bana efter lunch. Kul att testa nya hojen på bekant bana! Fast nog hade de ändrat nere i Trösen en smula sen sist. Träffade lite känt folk också, kul! En av dem har mage att påstå att jag snart också kommer att fastna i Hyper-träsket. Jag förstår inte vad han menar.

Eftersom det är lite dålig fart här, så bjuder jag på en pausfågel.

Just nu vill jag bara hålla i naturen. Inte så att jag är vinglig och måste ha stöd, utan att jag vill behålla det gröna och lummiga. Det går alldeles för fort när vintern väl släppt taget. Nästan så att jag missar det och i slutet av augusti får lite ångest och undrar var sommaren tog vägen. Vad gick jag egentligen och väntade på i åtta månader? Semestern i slutet av sommaren? Nä, det är nu det är som bäst. Det kanske inte är så varmt, men det är ljusast och grönast. Och det är förjäkla svårt att ta vara på. Man går liksom och väntar på sommaren fast den är här sedan länge, istället för att känna den. Jag tror att man skulle göra sig själv gott om man tog sin semester i maj istället för i juli-augusti. De enda två nackdelarna är väl att vädret är än mer nyckfullt tidigt på sommaren och att ingen annan har semester samtidigt. Jag är dock rätt säker på att man skulle kunna njuta mer av sin ledighet, och att dessutom hinna med mycket utan att känna sig stressad. Med 30 dagars semester kan man ta två veckor vid jul, två veckor i maj och två veckor i augusti. Hmm, det kanske vore nåt...?

Idag är jag hemma krasslig, så jag passar på att klottra. Jag måste nog snart anlita någon som får slänga ut några ord här då och då. Det blir ibland alldeles för sällan. Det har å andra sidan inte hänt så där värst mycket som är värt att berätta om. Få se nu...

Jag blev vald till ordförande i samfällighetens styrelse. Spännande, men inte utan att jag funderar över hur det ska gå? Nu besitter jag två styrelseposter, eftersom jag är sekreterare i aikidoklubben också. Jag undrar vad man egentligen förväntas göra i styrelser...?

Det har varit aikidogradering igen, men den här gången utan att jag visade något. Det är dags för 2:a kyu vilket innebär en något mer avancerad uppvisning, så jag väntar till i jul med det. Det är inte bråttom.

Vi var på en dygnskryss till Åland här i helgen tillsammans med Jesper och Jessie och några andra av deras vänner. Det var skönt. Vi åkte Birka så det var lite mer relaxat än hos de andra rederierna. På fartyget finns en whiskybar vilken blev ett givet mål och samtalsämne redan innan vi gick ombord. Och vad upptäckte jag när vi väl hittade baren? De hade Port Ellen! Gissa vem som efter middagen satt länge och smuttade på en sån? Jag handlade förvisso en Cragganmore i taxfreen och även om det ska bli småspännande att prova den går det inte upp mot en Port Ellen, som har blivit nästan mytisk. Destilleriet har varit nedlagt sedan 1984 så det är svårt, för att inte säga skitsvårt, att få tag i en egen flaska. De flaskor som finns är antingen väldigt dyra eller återfinns i bättre whiskybarer. Farbrorn i baren på båten sa bara "Oj!" när jag beställde en.

Nåja. Lite fanns det allt att berätta om. Men det känns ändå som att jag inte hinner med riktigt. Jag har inte sprungit en enda runda ännu i år. Jag har kört löjligt lite motorcykel. Jag har inte klippt gräset alls. Jag har inte...

Punschpraliner har plötsligt och fullkomligt oväntat slagit sig in på min godis-topp-5-lista. Jag har alltid ansett dem vara lite udda, ett slags vuxengodis som man tar en eller på sin höjd två av, då någon äldre släkting bjuder och man inte vill vara oartig (eller för att inte finns något annat godis). Punschpraliner har för mig liksom lirat i samma division som Bridgeblandning, om ni förstår vad jag menar.

På sistone har det hamnat fler punschpraliner än något annat i min lördagspåse, vars minskande omfång faktiskt också börjar oroa mig en smula. Jag handlar mindre och mindre godis. Inte varje gång, men trenden är tydlig. Kanske är det devisen "kvalitet över kvantitet" som börjar göra sitt intåg även i min godispåse.

Jag frågar mig vad som kommer härnäst, vad som hamnar i gotteskålen framöver? En liten påse Non-stop, en handfull engelsk konfekt? Kanske ett stycke Anthon Berg-choklad eller bara en ruta av den mörkaste kakaon att ackompanjera min avec?

Meh asså... Nu ligger jag en vecka efter igen. Skandal.
I lördags var vi på Skansen, som en liten belöning till lilltjejen för gott uppförande. Trevligt och rätt schysst väder. Apor, surikater och björnfamiljen visade upp sig från sina bästa sidor.




Jag lyckades skicka in min deklaration på nätet och jag hoppas verkligen att jag gjorde rätt. Jag tycker synd om alla som inte har haft möjligheten att få den hjälpen med extrablanketterna man faktiskt får på nätet, för det var klurigt att förstå vad och hur man skulle göra. Och då hade jag ändå skrivna instruktioner som poppade upp och guidade mig.

I söndags klipptes häcken med den nyinköpta mega-häcksaxen. Den verkade vara alldeles lagom stor, tills jag jämförde den med buskaget. Kunde lika gärna använt en sekatör, men det blev bra till slut. Det blev till och med rätt rakt! Lillebror var förbi på en fika också för att prata stensättning. Planerna på ett nytt utseende både på fram- och baksida av huset börjar nämligen ta form.

Jag körde så klart hoj till jobbet hela veckan. Inte. Det är liksom inte värt att lägga tio minuter på att krångla sig i stället och tio minuter på att krångla sig ur det när man ska köra tjugo minuter på en rak motorväg. Nä, då blir det bilen. Fast med bensinpriset över tretton spänn lutar det år att det blir mindre bil och mer hoj framöver ändå... Om inte annat bör vi kanske vänja oss vid sånt som hände oss natten till i torsdags, då samtliga bilar på vår uteparkering hade blivit slangade på bensin. Jävla rövhattar!

Igår var det bättre, med spontan grillpremiär här. Fan så skönt med ytterligare en verifikation på sommarens härvarande.

Nu ska jag börja göra mig i ordning för lillebrors sambos 20-årsfest. Ut på galej, hej!

Visst blev det till slut en tur till Skokloster på första maj! En termos kaffe fick jag med mig, däremot glömde jag tyvärr kameran hemma i år och kan därför inte bjuda på några bilder. Jag tror i alla fall att vi lyckades ganska bra med att mullra in i kortege, för ganska många såg förvirrade ut och letade efter åskmoln.

Välkommen sommar! (Även om det just nu regnar så smått utanför... är det månne för att jag tog hojen till jobbet idag...? )

Vet ni vad mer? Det är fredag!

Det SKA gå. Jag började inte med hojen förrän igår kväll, mycket beroende på att jag prioriterade annat under helgen. Bland annat var jag och tränade hela söndagen; en väldigt duktig aikidoinstruktör från Malmö gästade en klubb i Gubbängen för att hålla helgpass, och då måste man passa på. Lördagen var bas för däckbyte, skoshopping och Suzannes födelsedagsfika, så då blev det inte heller mycket skruva. Och i måndags kväll var det ju träning som vanligt.

Nåväl, när jag väl kom igång med hojen igår kväll uppdagades det genast att däck-pellen inte hade skött sitt välbetalda uppdrag så väl som jag hade önskat, utan lyckats vända framdäcket fel, det vill säga rotationsriktningen var helt tvärtom gentemot fälgens avsedda. Jag kunde därför inte alls plocka ihop så mycket som jag planerat, utan fick nöja mig med att få bakhjulet, drivpaketet och lite plastbitar på plats.

Idag fick däck-pellen göra om jobbet medan jag jobbade halvdag. När jag hämtat hjulet och en ursäkt åkte jag till stan och handlade olja och ett filter. Det ska också bytas inför varje säsong, ser ni. Väl igång monterades framhjul, bromsar, tank, ljuddämpare och batteri. Tanken var att kunna starta motorn och värma oljan för att underlätta bytet. Men icke sa nicke, batteriet hade inte tillräckligt med kräm för att dra runt motorn. Så just nu är det ladda-batteriet-paus i skruvandet. Det verkar kunna bli middag i pausen också.


Såja. Nu är klockan 22:45 på onsdag kväll och jag har precis kommit in efter ihopplocket. Batteriet gillade att få påfyllning av vatten och elektroner. Oljebytet gick rätt smidigt, resterande delar sånär som på backspeglarna är på plats. Jag hoppas att jag skruvat fast allting ordentligt. Städning i det närmaste klar och hojen uppställd för utrullning i morgon bitti. Yay! Nu hänger det på vädret...

1 natt kvar.

Jag var ledig idag. Hade åtta timmar att plocka ut sen helgjobbet för några veckor sen, och det passade himla bra att ta dem idag. Var och klippte mig i förmiddags och det kunde gått riktigt illa. Kom till frisören och fick en stol på en gång, av en kille som jag inte sett där tidigare. Jag gillar inte att få en ny stjärna när jag ska klippa mig, det har gått sisådär förut. Mina farhågor besannades tio sekunder efter jag satt mig och följande korta dialog utspelar sig:
Killen: "Hur ska vi klippa?"
Jag, vitsigt: "Kortare." Här letar man liksom efter en reaktion som visar att personen man talar med har hört den vitsen många gånger förut och har tröttnat på den, men inte riktigt vill visa det. Ett kort "heh" och ett ansträngt leende duger utmärkt, då vet jag att personen är frisör och har varit med ett tag. Den här killen glodde på mig som om han trodde att jag skämtade, men att han inte förstod skämtet. Inte bra.
Så jag förtydligade: "Längsta inställningen på maskinen här bak (pekade) och sen ett par centimeter med saxen uppepå."
Killen: "Näst längsta inställningen på maskinen?"
Jag: "Nej, den längsta."
Han blängde på trimmern ett tag och gav den sen till sin kollega som fick ställa in den. På längsta. Nu var jag orolig på riktigt när han satte trimmern i nackhåret. Han trixade, fixade och saxade ett bra tag men fick till slut rätt bra ordning på kalufsen. Jag blev nöjd i alla fall. Puh!

Sen åkte jag och handlade en reptalja, spännband och pallbockar på Biltema för att kunna hissa och palla upp hojen för att få loss framhjulet. Man måste plocka bort hjulen om man vill ha däcken bytta, förstår ni. När även framhjulet monterats bort och hunden fått en schysst promenad i solen, chansade jag på att däcknasaren brutit sitt löfte om att ringa mig på sekunden när däcken levererats till honom, och åkte dit med mina hjul. Mycket riktigt, däcken hade kommit igår. Förhoppningsvis kan jag hämta omskodda hjul på måndag. På torsdag är det dags, undrar om jag kommer att hinna lyckas skruva tillbaka alla prylar på rätt ställen tills dess? Så här ser hon ut nu:


Vad tror ni, blir hon färdig...?

6 dagar kvar!

Det är fredag kväll. Familjen har sedan länge somnat. Jag har för första gången på ett bra tag ro att uppdatera er lite. Min ursäkt för att inte ha gjort det tidigare är inte att listan över saker att göra är lång, utan att jag inte riktigt har haft ro att sitta ner och skriva något. Det var faktiskt längesen jag satt så lite vid den här skärmen som jag gjort de senaste veckorna.

Förra helgen... nej ta mig tusan, det är två veckor sen...! Dåså. För två veckor sen var vi på Cosmonova. Dottern bestämde sig för en film om fiskar och blötdjur. Roligare än det låter.

Vad jag gjorde mer den veckan minns jag inte, förutom att vi städade friskt inför Åsas kompis Sandras besök till förra helgen. Hon är allergisk mot pälsdjur, så det blev till att gno ordentligt med trasorna för att få det någorlunda rent, speciellt i gästrummet då. I lördags var tjejerna ute på stan och jag var och tränade hela dagen på en aikidoklubb i stan. Vi möttes upp hemma på kvällen för tacomiddag och vin. I söndags satt vi alltså och tog det ganska lugnt, när vi fick oväntat besök. Mamma och Leffe tittade förbi och önskade glad påsk(!?). Hm. Bättre sent än aldrig heter det ju, men jag undrar om det inte var lite övertramp där...

Mina diplom har äntligen hittat hem till mig. Förra veckan hämtade jag skrivningsresultatet och Nålen och den här veckan kom diplomen hem i brevlådan.

Minsann.

Igår beställdes nya däck till hojen, jag hoppas hoppas hoppas att de hinner komma och monteras innan Första maj. Nya drev och kedja behövs också.

Gårds-städdag här i morrn. Roligt... Ska försöka hinna ut till mamsens nya lya också. Annars är det lugnt. Hah, inte! Ska byta till sommardäck, deklarera (på riktigt, med blanketter och skit eftersom jag visst har sålt en bostadsrätt under 2007), tvätta bilen, fixa strålkastare på densamma, skruva ihop hojen, klippa mig, skriva mötesprotokoll, putsa en bunt aikidobilder, designa en webblösning... et cetera. Nu rubbades min ovan nämnda ro för ett ögonblick. Undrar om en dram Laphroaig kan stilla den ett slag?

Såja, en liten skvätt Vintage 1989.

Jo, alltså... Det är tur att man kan lagra inspiration på ett chip. Utan min trogna lilla iPod vet jag inte hur jag skulle klara mig, framförallt inte på jobbet. Det är en av de få fördelarna med att sitta och utveckla; man kan stoppa lurar i öronen och i tanken sväva iväg till inspirationens nästen för att få fart på geniknölarna. Det blir svårt att gå runt med lurar i öronen som processkonsult. Det kan troligen tyckas en aning drygt, eftersom en sådan roll går ut på att prata och lyssna mycket på folk. Men å andra sidan, då behöver jag förhoppningsvis inte musik för att tycka att jobbet är kul.


Tolv dagar kvar. Nästan bråttom nu.

Den här veckan var riktigt tråkig. Efter helgens jobb har vi inte haft så mycket att göra innan vi sätter igång med att jobba på nästa version, så det har inte hänt mycket inte. Urrgh.

Nu har vi fått små blommor i rabatten igen! En snödroppe och en klase små blåa prylar. Himla tjusigt! Det, och pratet med andra hojåkare på jobbet, känns som bra tecken på att det börjar våra sig så smått. Jag har noterat att grannen har plockat ut sin sporttouring-motorcykel och att andra gjort detsamma. Själv har jag ett skelett i garaget som ska få nya däck och ett fräscht drivpaket innan det är dags att ge sig ut på vägen igen. Jag tror att jag ska ge mig ut på nätet och leta reda på såna prylar nu. Innan det, två saker:

Ett: ÖB:s reklamblad är en guldgruva. Eller som de säger på TV, "Ö och B". Överskotts-och-bolaget? Nåja, om man tittar noga kan man hitta roliga saker i reklamen. Den här nya bilden visar ett exempel: Mycket sorterade.

Två: Det är bara 27 dagar kvar.

Påsken firades ganska lugnt och stilla, med besök hos svärmor i skogen och hos pappa bland blåbären. Den ledigheten var ganska välkommen, i motsats till snön som på vårvis dök upp. Eller dök den ner? Nåja, låg på marken gjorde den hur som helst.

Veckan gick långsamt, så långsamt. Vi har inte haft så mycket annat att göra på jobbet än att säkerställa och testa inför den produktionssättning som gjordes igår. Testning är inte speciellt roligt, särskilt inte om man redan har kört funktionerna flera gånger innan.

Två kvällar förra veckan fick dotter laga middagen till hela familjen. Hon tyckte nog att det var lite skoj, trots den nyförvärvade insikten att det är fasligt jobbigt att "bara göra mat".

I fredags tränade jag ett långpass för en japan på besök i stan. Det var bra. Det kändes först segt att åka in och träna en fredagskväll, men det gick snabbt över när vi väl var där.

Igår på dagen hade jag som sagt jobb med produktionssättning. Vi testade - igen - allting i skarpt läge och det mesta fungerade precis som det var tänkt. Vi får se på måndag när användarna börjar köra hur mycket vi har missat...

Igår kväll var jag och Åsa inne i stan och spelade biljard och drack öl. Det var till allra största delen väldigt trevligt! Idag skiner solen och den sista snön är på väg att smälta bort. Vi har puttat fram timvisaren en timme och har nu sommartid. Och det är bara 32 dagar kvar.

Sådärja. Nu surfar ni inte längre hem till mig när ni kommer hit, åtminstone inte bokstavligen. Efter fyra och ett halvt år i olika servrar hemma hos mig har webbplatsen flyttat hemifrån och inhyses numera på ett webbhotell. Jag hoppas att eventuella skillnader bara är positiva.

Nu ska vi se, vad har hänt?
Vi var på schlagerparty i lördags. Det låter sämre än det var, vi var bjudna till vänner för att titta på finalen och dricka en massa paraplydrinkar. Trevligt.

Igår fyllde Åsa år, så vi gick ut ett gäng och åt middag på Patricia. Jag var lite orolig för kvaliteten på maten, men det var i onödan visade det sig. Inget fel alls på den maten, och med presentkortet Åsa hade fått från dem blev det mer än prisvärt!

Just ja. Jag fick igår, när det på jobbet pratades skidåkning, höra att jag "ser ut som en sån där som åker bräda". Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Jag väljer nog att tolka det som en bra sak.

Förresten... ni läser nu ett inlägg skrivet av en certifierad IT Service Manager! Jag har inte fått diplomet än, det hade fått rätt duktigt med stryk i posten så de på HP har beställt ett nytt som ska vara på väg. Men de berättade i alla fall att jag hade klarat den andra delen av provet, weehoo! Nu hoppas jag få börja jobba med sådana uppgifter å det snaraste!

Glad Påsk på er!

He bidde inget garage förra helgen. He bidde annat istället. Men okej, kanske kan skjuta på det till den här helgen...

Dotter var på kalas förra helgen. Innan vi bestämde oss för att ett presentkort på bokhandeln var en bra present, letade vi i den lokala leksaksaffären. Vi hittade uppenbarligen inget bra, men jag fångade minsann den här ytterst verklighetstrogna, realistiska och naturliga ljussabeln.

Jodå, det står på kartongen att det är jätte-jätte naturligt. Det är ett flash-light, fighter sound, magic-light sound, libration, running light, multifunction supernatural weapon. Det ni. Det kan man nog befria hela universum med. Jösses amalia.

Digital-TV är beställt, levererat och inkopplat. Så nu har vi hela 41 kanaler att leta igenom innan vi bestämmer oss för att slöglo på ännu en repris av Vänner.

54 dagar kvar.

Jag kände att solen värmde idag. Det är sportlov, men ingen snö och flera grader varmt. Knepigt. Jag har i alla fall tagit fredagen ledigt för att vara med dotter, något lovkul ska vi försöka få till även om det inte blir särskilt snörelaterat.

Helgen ser lagom bokad ut, är lite sugen på att mecka hoj. Inte för att det behövs, utan mer för ro i sinnet. Att mecka för att man måste är stressande, men att pyssla och dona i garaget i största allmänhet, gärna med lite termoskaffe, är trevligt. Kanske blir det så.

63 dagar kvar.

Jag hade rätt, det höll inte. Fick lov att avstå träningen i veckan, samt att vara hemma i tisdags och onsdags, för då var jag för krasslig för att jobba. Som tur var gick det över oväntat snabbt. Jag är fortfarande lite sniffig i nosen, men jag tror inte att det är någon större fara.

I dag dök gummidamasken till stötdämparen upp hos verkstaden så jag kunde hämta den. Jag kan nog tycka att tre dagar för att få fram en reservdel är i längsta laget. Reservdelar vill man oftast ha när bilen är trasig och då vill man troligen laga den så fort som möjligt. Men vi får tänka på det nästa gång, att beställa reservdelen tre dagar innan bilen går sönder. Jag tillbringade kvällen i garaget med att byta stötdämpare. Det hela avlöpte förvånansvärt smidigt, förutom en envis bult som var lite knepig att få bort. Nu avnjuts fredagswhiskyn välförtjänt.

69 dagar kvar.

Nu har jag flyttat om lite bland datorerna och har bara tre igång. Fem står på hög och gör ingenting. Det var en okej aktivitet att pyssla med idag, så här dagen efter ett aikidoläger. Endo shihan var i Sverige igen i helgen och vi var ett gäng från klubben som tränade för honom igår. Grymt kul. Tre och en halv timme totalt, och även om det inte kändes som om det var speciellt hårt blev jag helt slut. Jag har till och med träningsvärk idag.

Åsas bil har gått sönder igen. Den här gången är det en stötdämpare som verkar ha gett upp. Den fjädrar bara fem centimeter bak, sen tar det stopp. Jag får nog byta ut dämparen. Det blir kvällsjobb i veckan det.

Har känt någon form av förkylning vara på gång också. Det började i torsdags kväll, men eftersom jag skulle på träning i helgen sa jag åt kroppen att glömma det hela och proppade i mig C-vitaminer i form av brustabletter, nyponsoppa, frukt och grönsaker. Jag höll mig frisk, men det håller nog inte hur länge som helst...

74 dagar kvar.

Jag blev skjuten förra veckan. Av polisen alltså. Dom lekte Star Wars med laserpickan i Kungens Kurva och försökte fånga fortkörare. Jag klarade mig.

Jag har återigen upptäckt att det är ljust på morgnarna, underbart att märka!

Vi var på bio alla tre häromdagen, bjudna av bror och hans sambo. Vi kollade in Alvin och gänget, en familjekomedi om animerade ekorrar som hamnar i stan. Filmen verkade faktiskt på förhand vara rolig och gjorde oss inte särskilt besvikna. Några garv och en hel del fniss gjorde den sevärd. Stark trea. Den kan vara ännu bättre på engelska.

Det är då dags igen för en Månadens mission. Den här gången handlar det om språkvård, något som jag misstänker kan komma att bli föremål för flera missioner framöver. Jag vill nu slå ett mycket hårt slag för hur man läser ut "st", alltså som i "jag handlade 5 st äpplen". Jag har fått näst intill permanenta utslag och eksem när jag hört sägas "styckna". Det heter förihe*vete "stycken"! Till och med dotterns lärarinna - som man ju kan tycka borde lära ut korrekt svenska till sina lågstadieelever - svänger sig med detta horribla uttryck. Usch! Det heter "stycken". Låt mig ge några vägledande exempel:
-"De var elva stycken spelare i laget."
-"Jag köpte fyra stycken."
-"100 kronor för fem stycken."
Det heter däremot inte:
-"Vi var ett gäng på sex styckna."
-"Kan jag be att få tre styckna hamburgare, tack?"
-"Vi är 24 styckna i klassen."

Detta innefattar inte ordet i betydelserna "per styck", "stycka kött", "det lilla stycket" eller "styckars jag som blir upprörd över såna här småsaker."

Helg. Igen!

Har börjat komma in lite grann i jobbet, i alla fall skrapat på ytan så mycket att jag faktiskt kan åstadkomma saker på egen hand.

Jag har sagt upp Telia, både telefonin och bredbandet. Det påverkar inte vårt telefonummer, men det kommer att innebära att mina e-postadresser som slutar på "@telia.com" kommer att upphöra inom kort och att det endast är min gmail-adress som gäller om man i fortsättningen vill nå mig via mail. De flesta ska redan ha fått den nya adressen, så det bör inte vara något nytt under solen. Om ni inte har en aning om vad jag menar, kontakta mig så får ni den nya adressen. (Nej, jag tänker inte skriva ut den här och glädja spammarna.)

Jo, så är det. Vi kommer att köra på outsourcing till en leverantör som får ta helhetsansvaret för telefoni, bredband och tv. Priset fick avgöra, huruvida kvaliteten är motsvarande låg återstår att se. I samband med detta kommer jag att lägga ut den här sidan på ett webbhotell istället för att som nu köra den hemma. Det kommer förhoppningsvis inte att märkas på något annat sätt än på min elräkning och på ljudnivån i kontorsrummet.

Nu ska jag dra lite kabel för det nya bred(?)bandet. Ha det!

89 dagar kvar.

Produktiv lördag, men en sak i taget. I går fick jag lov att belöna mig med ett par Red Seal efter väl förrättad vecka med skrivning och arbete. Dotter sov över hos en kompis, så jag hade lite tid över efter jobbet (för jag bränner ju inte längre timmar på att sitta i köer med alla andra, booyaaaa! ) så jag slank in på bolaget och köpte fredagsöl. Bra drag.

Idag har jag kopplat in vår nya telefoni, vi ska spara lite pengar på att inte ha Telia. Det verkade fungera, så nu ska telefonnumret flyttas och Telia sägas upp.

Sen lagade jag min hakama. Mer specifikt, jag bytte ut ryggplattan som på träningen i onsdags tröttnade på att sitta ihop och istället valde att explodera och splittras i fyra bitar. Jag sprättade upp, plockade ur plasten av tveksam kinesisk kvalitet, stoppade i en bit av ett sittunderlag (från Biltema, än en gång min räddare i nöden) och sydde dit en bit aptejp^* så att det lätt ska gå att byta plattan om det skulle behöva göras fler gånger.

På eftermiddagen tvättade vi bilarna, som ytterligare lök på den redan ganska produktiva laxen. Min bil blev svart igen och Åsas var faktiskt blå under all skit. Härligt!

Det göttaste är nog att det är en ledig dag till i morgon. Då ska jag pyssla lite i garaget, med hojen.

95 dagar kvar.

^*Aptejp = kardborreband

Jag var duktig i helgen och läste och skrev testfrågor i relativt många timmar. I måndags skrev jag och jag tycker nog att det kanske gick en aning bättre än sist. Tror jag. Bara en fråga jag inte förstod ett smack av och därför inte svarade speciellt utförligt på, men resten kändes hyfsade. Det gjorde det förvisso sist också och då skrapade jag ihop 40 poäng av 100... hmm. Nåja, nu är det gjort. Om två månader vet jag hur det gick.

99 dagar kvar.

Snabb rekapitulation av veckan hittills.

Jag har börjat på kunduppdrag i Södertälje. Ruskigt skönt att slippa köerna till och från jobbet. Jag är på jobbet på 25 minuter, dörr till dörr. Så nära har jag aldrig haft sedan jag började jobba "på riktigt" 1996.

Första aikidopasset i onsdags. Nu även med svarta byxor! De passar faktiskt bättre än jag trodde. Och de gör massor för självförtroendet, man blir genast mycket duktigare.

På måndag är det skrivning, så min helg kommer att bestå av plugg, plugg och åter plugg.

I övrigt är månadens mission att få alla att förstå åt vilket håll det är tänkt att toalettpappersrullarna ska sitta i sina hållare. Flärpen man drar i ska vara närmast avrivningskanten. Låt mig illustrera:

Solklart, eller hur? Var snälla och hjälp mig i min mission genom att vända på alla rullar som sitter fel där ute, och berätta för de ansvariga!

Har just nu 26 saker på min att-göra-lista. Äckligt. Man tycker att antalet i alla fall borde minska, men det verkar bara som om det är tvärtom. Det är allt från små saker som att byta glödlampor till att tvätta bilen och köpa ny kyl å frys. Och då har jag utelämnat de små obetydliga punkterna "jobba", "leva", "äta" och "sova" från listan.

Hela veckan har jag suttit på kontoret och pluggat inför omtentan. Tråkigt, men ett steg jag måste ta. Nu är det drygt en vecka kvar till skrivningen, men inte så många pluggtimmar tillgängliga. Jag börjar hos kund på tisdag. Hoppas på nåt spännande.

Aikidon drar igång till veckan också, yaaay! Jag handlade en hakama idag. Tyvärr tror jag att den är lite för lång. Jag vet inte hur man gör för att få på sig den, så jag kan inte prova den förrän på onsdag då någon kan hjälpa mig. Passar den inte får jag sälja den vidare och köpa en ny.

Fick äntligen tag på en ny blinkerslampa till bilen. Det skulle vara en lite speciell modell, tydligen. Varken Statoil, OKQ8 eller Shell inom två mils radie hade modellen. Var inne och frågade på säkert tio stationer över en period av två-tre veckor, men icke sa nicke. Fanns bara en modell som nästan passar och bensin för just under 13 spänn litern. Jag var rädd att jag skulle behöva köpa lampjäkeln hos BMW till ett hutlöst överpris när jag chansade och kollade på Biltema. 14:90 för två stycken, rätt modell. Tackar så mycket, Biltema. Ni mackar, ät snor.

109 dagar kvar.

Gott Nytt År!

Må ditt 2008 bli bättre än ditt 2007!


Och jodå, jag har tatt fram min kristallkula igen för att diktera... ähm, gissa... framtiden. Året som vi enligt den kristna räknestickan kallar tjugohundraåtta kommer att bjuda på bland annat följande:
- Januari: Apple visar en radio med inbyggd one-touch musik-shopping.
- Februari: Valet i Pakistan vinns av oppositionen.
- Maj: Tre Kronor uppgraderar förra årets fjärdeplats till ett silver i hockey-VM.
- Juni: Fotbolls-EM vinns inte av regerande mästarna Grekland. Faktiskt inte. Istället är det världsmästarna Italien som visar var skåpet ska stå och tar sin första EM-titel sedan 1968.
- Juli: Bill Gates går i pension.
- Augusti: Sveriges medaljförhoppningar inför sommar-OS visar sig vara alltför väl tilltagna. Klüft får nöja sig med en silvermedalj. Kanotisterna (herrar K2 1000 m) besparar oss galna kommentatorers illvrål genom att bli som bäst fyra. Det blir kanske några medaljer till, men då i mindre kända grenar som handgång, stekpannekastning och gummibandsskytte.
- November: Primärvalet i USA vinns av Hillary Clinton med löjligt liten marginal.
- December: Björn Hellberg är julvärd i SVT som plåster på såren för att han skulle plockas bort från På Spåret.

Och vet ni, idag är det bara fyra månader kvar...